Åldersångest

Om ungefär 2 månader fyller jag 26. Igår slog mig åldersångesten som en blixt från klar himmel. När jag vaknade i morse såg jag alldeles för jävlig ut med röda och enormt uppsvällda ögonlock. Så blir det om man gråter nonstop i 6 timmar.

Min åldersångest tror jag beror på följande:

- Att min sambo är 2,8 år yngre och jag skulle vilja vara lika ung som honom.
- Att jag ångrar att jag tog ett mellanår. Jag borde ha varit smart och gjort mig färdig så snabbt som möjligt så att jag skulle ha råd med hus o barn o bil NU.
- Att jag som 26-åring borde ha en karriär redan. Borde ha varit ute i arbetslivet i åtminstone 2 år.
- Att jag är så blyg för min ålder. Jag är blyg som en högstadieelev.
- Att jag känner att jag inte lever upp till min ålder. Jag ser inte ut som 26, jag är inte så erfaren i arbetslivet som man borde vara i den här åldern, jag har inte min examen färdig och jag SER verkligen inte ut som 26.


På tal om utseende. Jag har alltid varit en sån som ser ut att vara 4-5 år yngre än jag är. Vilket inte var så kul i högstadiet och gymnasiet. Nu har jag vant mig vid det och kan oftast vara ganska nöjd över att folk tror att jag är 20. Men jag har blivit rädd att jag plötsligt ska börja se skitgammal ut, att det liksom ska slå tillbaka med jätteslag och jag plötsligt blir superrynkig och slapp i huden. Att Gud tycker att nä nu har hon fått sin fair share of youth nu får det vara nog. Allt på en gång bara.

Jag trodde att jag aldrig skulle få sån åldersångest som jag hade igår. Jag borde ju vara stolt över mig själv. Har ju tagit körkort, får en examen inom några månader och börjar JOBBA!! ...om jag får nåt jobb vill säga. Är sambo men mitt livs kärlek, förlovning är på kommande, bebis på  kommande om några år... Vad krisar jag för??! När jag är 30 kommer jag att ha både barn, bil, vara gift och hela faderullan. Ska skärpa mig nu och vara glad för det jag har och var jag är i livet. Jag har ju det häftigaste framför mig.